Varför just löpning när det finns andra idrotter??

Ja, vi går tillbacka till mitten av 1983 (Jag var 12år), och det var ett vad med en skolkompis som var en duktig löpare.
Jag var en inte tillräckligt bra fotbollsspelare och ännu sämre löpare, jag förlorade vaden mot honom men fann passionen till löpning och min skolkompis vann en träningskamrat. Drygt ett år senare var vi både, två av landets bästa i våra åldersklass jag 13 och han 16 år.

Jag utvecklades som löpare och som människa, att kunna träna med folk som ville och hade samma mål som en, gjorde att man inte tänkte på allt offrande. Att det dessutom under den tid kryllade av stora löpare i Portugal och runt omkring oss som hade varit med i EM, VM, OS, (vissa av de med riktiga topp prestationer) på olika distanser och discipliner, blev ingen brist på motivationen heller.
Slutet på min första karriär som löpare kom 1988, då jag efter några år av fina framgånger och bra resultat, tuppade av mitt i en träningspass och vaknade 3 dagar senare på sjukhus. Några dagar tidigare hade jag haft feber, och jag väntade inte tillräckligt mycket innan jag satte igång med träningen, det fick mitt hjärta att protestera och sviten ledde till hjärtmuskelinflammation.
Jag var borta från löpningen tills 1998, då jag i Sverige och också på grund av en kompis började springa igen, självklart försökte jag komma tillbaka med löpning på högre nivåer tidigare men hade fått ett spärr i mitt huvud, så fort det började kännas i bröstet vågade jag inte fortsätta att trycka på i samma fart, då jag trodde att hjärtat skulle säga ifrån. Att springa på tävlingar i 3'35'' - 3'40''/km eller strax under var inget problem men att kunna ta bort spärren  i huvudet för att kunna springa fortare var inte möjligt. Att försöka jämföra mig med andra som var/är mycket bättre gjorde inte saken bättre, det har medfört att motivationen tappades, ett par år tränade jag till och med knappt något, förutom inför vissa tävlingar, ex. jag hade som mål att klara 10st Göteborgsvarv i rad under 1:15' och det var det som höll min träning upp, när jag klarade detta lade jag av med träning totalt.
År 2009, mitt 11:e Gbg-Varvet, var målet att bara komma runt, började träna i mitten på mars, och när jag kom i mål sa jag, aldrig mer i mitt liv att jag ställer upp på en tävling. Resten av vår och sommar gick, jag fick sämre och sämre kondition men min rygg var det största problemet, den ville inte hänga med mig alls och när min fru var tvungen att hjälpa mig att rulla på sida av sängen för att jag skulle kunna komma upp insåg jag att jag måste börja träna igen. Vi hade då flyttat till Kinna och jag fick lära känna en person som gjorde att jag ville börja springa ännu en gång.
Bestämde mig kort därefter att jag vill tävla igen och inte bara träna, jag började analysera mina tidigare år (sedan 1998) det som var bra och det som var dåligt, och framför allt hur jag skulle göra för att kunna motivera mig att träna för att kunna prestera.
De senaste 2,5år har jag kört på det sätt som jag lärde mig som 14-åring, jag kan säga att jag följer de planerna som jag hade då till nästan 100% (kör lite mer distans nu än då). Jag tycker att jag har hittat en balans och motivation för att lyckas med min träning men framför allt för att kunna prestera på det sätt jag gör, självklart hjälper det också med det intresse och förståelsen som finns från övriga familjemedlemmar. Den spärr som finns i huvud bearbetas borta allt mer.
Min och min fruns träning bedrivs baserad på just sydeuropeisk (främst Portugisiskt & Spanskt) sätt att se på medel & långdistanslöpning.
Så småningom kommer jag att skriva lite mer ingående om detta.

Då är man igång,..också,..mitt sätt att se på löpning!!

... jag har vid flera tillfällen under de senaste åren blivit tillfrågad om att starta en blogg så att andra skulle kunna ta del av hur jag resonerar när det gäller löpning.
Jag har kunnat svara bestämt, nej, är ju fruktansvärt dålig på att överföra meningar på papper. Till slut fick jag ge mig, och därför läser du detta.

För mig är löpningen ingen livstil, det är och alltid har varit ett beroende som jag har lärt mig att leva med i och vid sidan om.
Den missbruk har gett mig både negativa och positiva upplevelser som på ett eller annat sätt har påverkat mig, så ja, jag är otrolig tacksam för att denna idrott har korsat min väg för ett antal år sedan.

Under de åren som jag har levt med i och vid sidan om löpningen har jag haft förmånen att kunna lära känna, träna och leva med några av världens topplöpare och tränare, något som har lärt mig att det finns nästan lika mycket teorier om löpning som utövare av själva idrotten, oavsett, en sak finns det gemensamt, man föds inte som löpare, det krävs hård träning och målmedevetenhet även för de stora talangerna.

Jag vill påpeka att det jag skriver om min träning är allt baserat på mina filosofier och mina samlade kunskaper runt detta, bara för att det funkar för mig betyder det inte att det ska funka just för dig!!

Jag kommer att försöka uppdatera bloggen kontinuerligt, men som sagt jag har svårt med det där att få ut meningar på papper.

Vi hörs inom kort!!